Direktlänk till inlägg 21 oktober 2010
Just nu vill jag bara sjunka genom jorden, jag vet att jag är expert på att ta ut saker iförväg och alltid tänka det värsta. Det här är en chans du inte kan missa och det förstår jag också. Är jätteglad för din skull, det är jag verkligen men samtidigt går mina tankar åt att vi försvinner, känns inte som om du skulle vilja åka tjugo mil varje/varannan helg bara för att träffa mig. :( Men man ska inte tänka det värsta eller? Kanske kan det bli bra.. </3
jag vill inte mista dig, jag vill inte det..
Tror inte jag fixar det här med skolan, vill verkligen inte ge upp och känna mig misslyckad men det känns som om det är det enda jag kan göra.. Är inte mig själv längre och uppjagad för allt. Att ge upp skulle vara så otroligt pinsamt inför min famil...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||
|