Direktlänk till inlägg 13 februari 2011
Det är inte lätt att alltid vara stark och försöka att inte visa att det är jobbigt när man egentligen bara vill lägga sig ner, gråta och strunta i allt. Det har varit en väldigt jobbig period nu, ända sen i slutet av augusti. Det har sänkt mig så himla mycket, kan inte ha roligt som förut eftersom man får kämpa varje steg man ska ta framåt. Även själv -fortroendet går neråt. Det som man förut har tagit som en självklarhet är inte det längre. Jag bara hoppas att den nya medicinen ska hjälpa, vill verkligen kunna gå till studenten. Tänker inte komma hoppandes på kryckor den dagen, då struntar jag hellre i att gå över huvetaget. Ska inte sitta här och skriva sånt här egentligen men det är inte roligt längre. En sak som jag är väldigt glad över är mina vänner &familj, ni förstår verkligen och det betyder något oherhört mycket. Finns så många som har det värre så jag ska verkligen inte klaga, men man kommer till en gräns då det räcker och det gör det faktiskt nu. Vill bara få känna mig som förut.
Tror inte jag fixar det här med skolan, vill verkligen inte ge upp och känna mig misslyckad men det känns som om det är det enda jag kan göra.. Är inte mig själv längre och uppjagad för allt. Att ge upp skulle vara så otroligt pinsamt inför min famil...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | |||||||||
|